Välenområdet består av en rad olika biotoper och naturtyper. Här finns ett marint grundområde och estuarium, en smal vik där Stora ån rinner ut i Askimsviken. Viken omgärdas av vassbälten, strandängar och betesmarker. Vidare finns här våtmarker och fuktängar, brynmiljöer, buskmarker och utfyllnadsområden (s k ruderatmarker) samt ädellöv- och blandskogar. I området förekommer även en rad intressanta växter, fåglar och insekter.
I områdets olika naturmiljöer verkar en rad olika processer som i hög grad påverkar växt- och djurlivet. Ofta kallas de för störningsregimer eftersom de avbryter (stör) en kontinuerlig successionsutveckling. Många gånger är de direkt avgörande för vilka arter som förekommer på platsen (nyckelprocesser). Vattenståndsvariationer och isrörelser gynnar utvecklingen av vass- och starrsamhällen och slår ut träd- och buskvegetation till förmån för gräs och örter. Olika hävdformer som slåtter, röjning och gallring av skog eller mekanisk störning i form av kreaturstramp eller körning med fordon och maskiner utgör också viktiga processer i Välenområdet. Kraftig och regelbunden störning av marken skapar ofta förutsättningar för ettåriga gräs och örter som t ex vitgröe och saltnarv.
En särskilt betydelsefull störning är den som de betande djuren åstadkommer. De håller vegetationen i ett tidigt, kortvuxet och vanligen mycket produktivt successionsstadium. Deras bete och tramp skapar en mosaik av ytor med kort gräs, tuvor och jordblottor. Under dessa förhållanden gynnas gräs och örter, ofta med stora frön, med förmåga till snabb groning och tillväxt. På och under markytan finns här ett rikt lägre djurliv med olika maskar, mollusker, skalbaggar och olika larver. Den rika produktionen attraherar en rad fåglar både växtätare och sådana som lever av olika smådjur, t ex änder, gäss, olika vadare och måsfåglar. Staren är en fågel som ofta födosöker i denna miljö. Den äter bl a de smådjur som frodas i betesdjurens spillningshögar. Gulärlan är en annan art som förekommer i betesmarker och som också födosöker vid komockor.
Vissa arter och substrat har en särskilt stor betydelse för andra arter och ibland för hela samhällen eller ekosystem och utgör därigenom s k nyckelarter eller nyckelsubstrat. Hit hör ålgräset i undervattenmiljön, vass i strandzonen samt för betesdjur aptitliga gräs i betesmarken. I brynmiljöerna utgör olika buskar som slån, rosor, fågelbär, rönnbär och hassel nyckelarter. I skogen har eken en särskilt stor betydelse med sitt unikt rika växt- och djurliv. Asp och lind utgör viktiga hålträd där nyckelarterna större hackspett och gröngöling hackar ut sina bohål, som senare blir boplatser för stare, mesar, nötväcka, svartvit flug-snappare etc. Döda träd och död ved är en av skogens allra viktigaste nyckelsubstrat, bl a för en mängd svampar och lägre djur.
Askimsviken övergår längst i norr i en smal och grund vik, Välen, i vilken Stora ån mynnar och bildar ett produktivt estuarium (ett sötvattenutflöde i havet). Välen har ett medeldjup på endast ett par dm, men trots det är vattenomsätt-ningen genomgående god.
Det från Stora ån kommande utsötade ytvattnet förs söderut och följer den västra kustsidan i Askimsviken och det salta vattnet ger upphov en kompensa-tionsström, en bottenström, som går in ett stycke i Välenviken och periodvis långt upp i Stora ån. Härigenom bildas ett produktivt brackvattenområde, där organiskt material från Stora ån fälls ut och omsätts. Här finns rikligt med marina organismer, bl a mollusker, borstmaskar och kräftdjur samt spigg, smörbult, ål och plattfiskarter. Olika fiskarter går in i viken och söker föda på bottnarna nattetid.
I den inre Välenviken är bottenvegetationen sparsam med enstaka bestånd av tarmtång på stenar och skal. På ca en meters djup längre ut i Välen växer rikligt med ålgräs, som är värdefullt för bl a plattfisk och ål. Här finns ett rikt fågelliv, med svanar, gäss, olika sjöfågelarter samt vadare, t ex strandskator, som rastar och födosöker på lerbankarna.
Stora ån står i förbindelse med Mölndalsån i öster och med Välenviken och havet i väster. Det finns en vattendelare i ån, vid åby-området i Mölndal. En mindre del avvattnas till Mölndalsån och större delen av ån rinner ut i Välenviken.
Stora ån har en medelvattenföring på ca 0,4 m3/sek. Vattenståndsvariationerna och vattenföringen har under senare år ökat på grund av att allt större arealer längs ån hårdgörs i samband med industriutbyggnader, bostadsbebyggelse och vägdragningar. Stora ån är ett av Göteborgs mest dagvattenbelastade vatten-system med avrinning från stora bostads-, trafik- och industriområden samt från deponier längs ån. Vatten kommer även från omgivande berg, skogs- och jord-bruksmark.
Trots miljöbelastningen har Stora ån ett rikt biologiskt liv, framför allt i vissa biflöden. Vid en elfiskeundersökning i november 1999 i Stora ån i höjd med fotbollsplanerna vid Store lund påträffades fem årsungar av öring, en storspigg, fem småspiggar och nio skrubbskäddor. Sportfiskarna som utförde under-sökningen för Miljöförvaltningens räkning kunde konstatera att åns naturvärde för fiskfaunan ökat kraftigt sedan tidigare fiskeundersökningar. Därefter har ytterligare en elfiskeundersökning gjorts längre upp i ån, strax uppströms en våtmarksdamm vid Säröleden. Den visade att det även där fanns ca 30 års-ungar av öring på en 10 m lång strömsträcka nerströms en grunddamm. Provfiskena visar att antalet fiskarter har fördubblats i år och även antalet individer har ökat. Det finns också ett varierat fågelliv i anslutning till ån, änder och sångare. Hägern är en karaktärsart längs åns nedre del.
Sedan avloppsutsläppen från Näsets reningsverk till Stora ån upphörde i början av 1970-talet och förorenade bottensediment muddrades och togs upp ur estuariet återhämtade sig åns nedre lopp snabbt. Bottensedimenten lades upp och vallades in på Välenvikens västra strand, strax söder om Torstens ås. Fortfarande förs dock föroreningar och närsalter ut med Stora ån och från de deponerade förorenade bottensedimenten på Välenvikens västra strand sker troligen ett visst läckage till Välenviken. Längs åns nedre del finns flera utfyll-nadsområden med diverse avfall, rivningsmassor och avloppsslam.
Bladvass med inslag av rörflen och buskvegetation finns ställvis längs Stora åns stränder, bl.a nedströms Marholmsbron, och längs Välen östra strand samt längs mudderdeponin på den västra stranden. Vassbestånden har hög biolo-gisk produktion med bladdlöss, flugor, hoppstjärtar vid vattenytan och rikligt med vatteninsekter, t ex dykarbaggar, i vattnet. Vassarna är viktiga livsmiljöer, födosökslokaler, övernattnings- och rastplatser för många fågelarter, bl a stare, ladusvala, skäggmes, sävsparv, vattenrall samt olika sångararter. Exempel på häckande arter är säv- och rörsångare samt sävsparv i rena vasspartier samt näktergal, rosenfink och kärrsångare knutna till buskvegetation i vassarna.
4.2.3.2 Strandängar som tidvis översvämmasStrandängarna utgör de lägst belägna markerna som tidvis översvämmas av näringsrikt sötvatten från Stora ån och bräckt havsvatten, där näringsämnen kan omsättas i näringsvävar av växter och djur. Högsta vattenstånd som årligen inträffar ligger på ca + 1,20 m, i extremfall ännu högre, och ovanför tar den torrare betesmarken vid. Det finns även en salthaltsgradient från sötvattens-utflödet i den innersta delen av Välen ut mot havet, vilket också påverkar vegetationen. De lägst belägna markerna, saltängszonen, är rika på saltgräs, krypven och andra begärliga betegräs för boskap och gäss. De utgör också en viktig biotop för framför allt födosökande vadarfåglar men även för änder av olika slag.
Välenområdet domineras idag av betade och obetade strandängar. I vissa delar finns även inslag av igenväxande högörtsfuktängar som invaderats av bladvass, rörflen och videbuskage. Här växer bl a svärdslilja, strandmolke och vattenskräppa.
Den betade saltängszonen, som innefattar den lägst belägna betesmarken, är rik på begärliga betesgräs och är ett viktigt födosöksområde för framför allt vadarfåglar änder och gäss.
4.2.3.3 Fuktstråk, kärr och dikenLängs Stora åns nedre lopp och vid Välenviken finns ett antal fuktstråk och våtmarker som är biologiskt värdefulla, bl a för insekter och fåglar, och som omsätter näringsämnen i olika näringsvävar och kretslopp. Vissa av våtmar-kerna, bl a igenväxande fuktängspartier, fungerar som "naturliga" renings-anläggningar eller "filter" för dagvatten och lakvatten från gamla deponier eller utfyllnader.
4.2.3.4 VattenreningskärrI anslutning till vissa dagvattenutsläpp anläggs vattenreningskärr och våtmarks-dammar som är ett ekologiskt alternativ för rening av förorenat eller näringsrikt dikes- och dagvatten. Va-verket har anlagt ett vattenreningskärr för dagvatten sydväst om Kannebäcksplan. Ett vattenreningskärr kommer också att förläggas i vassen vid sälgdungen väster om Hagkroksvägen för att ta omhand näringsrikt vatten från Välens koloniområde. Dammar finns redan uppströms Järnbrotts-motet vid Stora ån och planeras även för dagvatten i idrottsområdet öster om Marholmsbron.
Vattenreningskärret utgör en grund, produktiv våtmark med ett antal grunda levéer eller dammar, som är seriekopplade och där vattnets flödeshastighet och uppehållstid kan regleras (se fig 1). Principen är att näringsämnen tillförda i t ex dagvatten omsätts i olika näringskedjor, dvs olika organismer tar hand om näringsämnena och bygger upp biomassa i olika led, först av encelliga alger som kan tillgodogöra sig näringen för produktion av biomassa. Algerna äts i sin tur upp av hinnkräftor och insektslarver m fl organismer, som sedan utgör föda åt rovinsekter, groddjur och fåglar, vilka i sin tur bortför näringen till andra ekosystem.
I ett vattenreningskärr finns även syrefria miljöer, där en ansenlig kväve-reduktion äger rum genom denitrifikation, d v s omvandling av nitrat till luftkväve. Vattenreningskärret förutsätter god ljustillgång och grunt vatten, lämpligen ca 20 -25 cm djupt och sakta rinnande vatten, samt ett kretslopp av närsalter. I vattenreningskärret stimuleras hög produktion genom optimal be-skattning, vilket sker naturligt genom predation av främst insekter, fåglar och groddjur.
Ovanför de marker som tidvis översvämmas ligger de torrare gräs- och hag-markerna. Vissa av betesmarkerna utgörs av delvis utfyllda marker och i betesmarken finns grupper av buskar och träd, som betesdjuren använder som skydd mot sol och vind och för att "skrubba" sig mot. Djuren betar året om ända ut mot själva ån och Välenviken. Den örtartade vegetationen av gräs, halvgräs, tågarter och örter utsätts för skiftande betestryck. Bland arter som hårdbetas är bl a bladvass, rörflen, timotej, hundäxing, krypven, kärrgröe, ängsgröe, ängskavle och kärrkavle. åtskilliga gräs och halvgräs betas mer sporadiskt och lätt. Bland sådana arter i området kan nämnas ett antal halvgräs såsom havssäv, blåsäv, grusstarr, harstarr liksom några tågarter som t ex veketåg, knapptåg, stubbtåg och ryltåg. Flera örter betas bara sporadiskt av djuren (illasmakande etc), t ex gul svärdslilja, gökblomster, strandgyllen, sötväppling, kardborre, löktrav, strätta, svalting, älgört, åkertistel och ängsyra. Vissa arter undviks så gott som fullständigt av djuren och i denna grupp av betesgynnade växter ingår bl a bitterpilört, brännässla, fackelblomster, gråbo, hundkex, kabbleka, prästkrage, vanlig smörblomma, trampört, vägtistel och åkerfräken.
De gräsytor som trampas sönder under höst- och vinterhalvåret, får under sommaren en "ogräsartad" vegetation med baldersbrå, brunskära, groblad, hönsarv, jordreva, revsmörblomma, tiggarranunkel, våtarv, ängsbräsma och flera gräsarter.
I hagmarkerna trivs både insekter och fåglar, t ex gäss, tofsvipor, starar, sånglärkor, ängspiplärkor och sädesärlor samt mås- och kråkfåglar. Särskilt insektsrikt är det vid komockorna, där också starar och ärlor samlas för att snappa åt sig dyngbaggar, flugor och andra småkryp.
Hävdad fastmarksäng med representativ ängsflora förekommer inte i området idag. Vissa partier med inslag av ängsvegetation finns bl a i anslutning till brynmiljöer vid Torstens ås, men förbuskningen är långt framskriden och riskerar att omdana ängarna till lundartad skog.
I den södra sluttningen på Torstens ås finns ett ängsartat parti som håller på att växa igen, men som kan utvecklas till en slåtteräng. Mellan denna del och Välenviken finns ett fuktigare område som kan utvecklas till en våtmarksäng. Vissa fastmarksområden, t ex mellan Näsetvägen och Tallboängen skulle med hjälp av vissa skötselinsatser, t ex slåtter, kunna utvecklas till attraktiva löv- och slåtterängar. Floran på de ängsartade partierna är ganska lik den som finns i betade områden, dock tillkommer även ett antal fuktighetskrävande örter, bl a humleblomster, plattstarr, rosendunört och videört.
Ovannämnda miljöer utgör potentiella ängar som kan restaureras genom röjningar, regelbunden slåtter och ängsskötsel och som attraherar fågelarter som gräshoppsångare, beckasiner och piplärkor. I trädskiktet finns bl a ädellövträd som ek, ask, alm, lind och fågelbär och i buskskiktet finns arter som slån, hassel, sälg, apel och vildkaprifol. Här återfinns ett rikt fågelliv med bl a ärtsångare, törnsångare, järnsparv och näktergal.
Längs åkereds skolväg från Marholmsbron till Torstens gård samt vid vägarna som leder från denna gård mot och förbi idrottsanläggningarna vid åkered finns en varierad vägkantsflora.
Vägkanterna kan betraktas som miniatyrängar på oftast sandigt men samtidigt relativt näringsrikt underlag. De är i nuläget ej utsatta vare sig för betning, slåtter eller vägsalt i någon nämnvärd grad. Antalet observerade gräslika och örtartade växter längs dessa vägkanter är drygt ett hundratal. Därutöver tillkommer ca 25 arter av buskar och träd, främst i form av unga exemplar.
Blomrikedomen är påfallande stor från tidig vår, då hästhov, nagelört, vitsippor och vårfryle blommar, till försommarens blomsterprakt, då hundkex, jordreva, käringtand, häckvicker, veronikor, sommargyllen, ängskovall och många andra arter står i sitt flor. Under högsommaren tillkommer arter som grässtjärn-blomma, kråkvicker, prästkragar, johannesörter väldoftande gulmåra samt stor- och vitmåra. Då blommar även blåhallon och flertalet gräsarter. Under sen-sommaren och långt in på hösten kan man iaktta blommande fibblor, ängsvädd, snårvinda, gullris och dunörter, varav rosendunört är den praktfullaste (se även bilaga 2-3, Välen växtförteckning och Vegetationsbeskrivning av Välens västra delar).
I gräsmarken mellan Näsetvägens körbana och åkereds skolväg finns en vall- och buskvegetation där gräset slås årligen. Där växer rosor, vitoxel, äppelträd, klasespirea, videkornell och häckoxbär. Högvuxna gräs som bladvass och rörflen dominerar i vissa delar. Under högsommaren blommar här t ex videört och rosendunört liksom även älgört i de fuktiga stråken. I den brynmiljö, som buskarna skapar kan man finna hallon, blåhallon, nejlikrot och jordreva och i de öppnare partierna växer gulvial, gulsporre, flockfibbla och flera vickerarter.
Ett liknande buskmarksområde finns vid Hagkroksvägen mellan fotbollsplanen, parkeringen och sälgdungen. Området röjs och gallras och används för ring-märkning av fåglar. Bland buskar och träd vid Hagkroksvägen kan nämnas hartsros, äppelros, päronträd, surkörsbär, rosentry, spärroxbär, snöbär, vinbär och krusbär. I anslutning till bilparkeringen vid Hagkroksvägen växer även havtorn. I området finns också videbuskage, högvuxna hallon, brännässlor, inslag av högvuxen bladvass, videört, älgört och rosendunört. Fågellivet i buskmarkerna är rikt med dominans av arter som gulsparv, grönfink, törnsångare och kärrsångare.
Värdefulla och rikt utvecklade brynmiljöer finns vid Torstens ås och Store Lund. Brynvegetationen övergår flerstädes i lundvegetation, betingad av näringsrika finsediment av sandblandad lera med inslag av kalk från fossila musslor och snäckor. I gräsmarken mellan Näsetvägen och åkereds skolväg finns riklig buskvegetation som i vissa delar ger området karaktären av brynmiljö (se ovan). Trädskiktet i brynvegetationen utgörs av stora ekar, ask, lind, fågel-bärsträd, apel, hägg, rönn, enstaka getaplar och sälg.
Buskvegetationen i brynen vid Torstens ås är rikt utvecklad med bl a björnbär, hassel, rosor, vinbär, slån, trubbhagtorn, kaprifol, skogstry och humle. Bland gräs och örter kan nämnas backlök, backvial, bergslok, blåhallon, flenört, johannesörter, häck- och kråkvicker, vippärt samt snårvinda. I markskiktet påträffas även arter som vitsippa, svalört, skogsviol, gullris, desmeknopp, smånunneört, liljekonvalj samt åtskilliga ormbunksarter. Harsyra och stensöta hör också till vegetationen i de delar av lunden som klär in bergssluttningarna liksom lundgröe, bergslok, ärenpris och stinknäva etc. ända tills helt nyligen har blåsippor kunnat påträffas.
Brynmiljöerna hyser ett rikt insekts- och fågelliv med olika sångare, bl a svarthätta, lövsångare och trädgårdssångare samt koltrast, rödhake och stenknäck. I löv-brynen kan man också få se påfågelöga och nässelfjäril, i hagtorns-, rönn-, och bärbuskar vintertid förekommer flockar av grön- och gråsiskor, grönfinkar och sidensvansar.
Skogsbestånd finns i huvudsak på Torstens ås. Ett strandnära lövskogsbestånd finns också mellan Hagkroksvägen och Välenvikens östra strand vid Välen-kolonin. Skog av liknande karaktär som på Torstens ås återfinns även norr om Marholmsbron i Store Lund.
Vegetationen är ställvis starkt påverkad av tidigare markanvändning och av det kustnära läget med starka vindar och är delvis av krattyp.
I randzonerna med lite kraftigare jordtäcke finns lundmiljöer med stort inslag av ädellövträd och en rik örtvegetation. Här växer alm, ask, ek, fågelbärsträd, lönn och lind. Längre upp mot sluttningarna finns asp och vårtbjörk. I fuktiga partier växer bl.a. al, sälg och viden. Buskvegetationen består bl a. av hassel, skogs-olvon, röda vinbär och brakved. I skogspartiernas övre del dominerar hedek-skog med inslag av en, björk, asp och rönn med ljung, blåbär, lingon och kruståtel i markskiktet. Planterad tall och gran förekommer också i vissa partier. De högsta delarna av Store Lund utgörs av hedekskog med blåbär och liljekonvalj som undervegetation.
Lövskogsdungen på Välens östra strand utgörs av en ung lövskog under igenväxning. Den domineras av asp, sälg och björk. I delar av området finns även utfylld mark med tät undervegetation av bl a bladvass, brännässlor och älgört.
I skogsmiljöerna förekommer även ekorre och där gömmer sig under dagtid fälthare och rådjur. Bland fåglarna märks nyckelarterna större hackspett och gröngöling som gör bohål som sedan används av sekundära hålbyggare som mesar, nötväcka, flugsnappare och stare. Rödhake, lövsångare, bofink och trastar av olika slag hör till de vanligaste fåglarna i skogen. även ringduva och kattuggla finns i området.
Torstens ås liksom Store Lund utgör välavgränsade bergknallar. På Store lund finns kalt berg främst på sluttningen åt väster. De högsta partierna på Torstens ås utgörs av renspolade berghällar medan sluttningarna är täckta med svallad morän och i lägre partier återfinns finkorniga sediment såsom sandblandad lera. I hällmarkerna finns rikligt med mossor och lavar. Bland gräs dominerar kruståtel. I fuktiga hälltråg växer bl a hirsstarr och blåtåtel och i berghällarnas spricksystem återfinns t ex arter som bergglim, bergsyra, fårsvingel och gullris. Där hällarna täcks av ett tunt jordlager växer ljung, lingon och kråkris.
Större delen av dessa marker utgörs av tidigare åkrar som sedermera nyttjats för deponering av byggavfall, slam och förorenade bottensediment. Botten-sedimenten muddrades upp i Välenviken under mitten av 1970-talet och lades på strandängarna sydväst om Torstens ås och täcktes med ett lager kalkblan-dat slam från Ryaverket. Massorna är än idag kontaminerade av tungmetaller och organiska föreningar och undersökningar av ytsedimenten i Välenviken utanför området 1999 tyder på ett läckage av miljögifter. Gamla utfyllnader med bygg- och rivningsavfall finns även på stora ytor vid Stora åns stränder mellan Näsets reningsverk och Marholmsbron. Mot bakgrund av utvecklingen i deponi-områdena och rådande miljösituation kan man i efterhand konstatera att de åt-gärder som har vidtagits för att förhindra läckage av föroreningar och närsalter till omgivande vattenmiljöer har varit otillräckliga.
Massorna på den gamla mudderdeponin sydväst om Torstens ås har i viss ut-sträckning stabiliserats, men förorenat lakvatten läcker ut i Välenviken. Marker-na i mudderområdet är extremt näringsrika och domineras av högvuxen blad-vass, rörflen, manshöga brännässlor, kvickrot, hundkex och snärjmåra. Vissa ytor är helt täckta av vitplister. På ett mindre område finns ett kärrartat parti med bl a flaskstarr och mannagräs.
Vid en nyanlagd bouleplan fanns 1999 en röjd yta med en rik och varierad ogräsflora av t ex blåklint, duvvicker, lomme, penningört, revormstörel, röd-plister, åker-kårel, åkersenap samt mållor, pilörter och sötväppling. Denna örtvegetation betingas sannolikt av den fröreserv som finns i jorden inom området. I spridda delar av mudderområdet finner man en blandning av arter såsom blekstarr, blomsterlupin, brunört, gatkamomill, gulvial, hirsstarr, jordreva, löktrav, rosendunört med flera arter samt en mängd olika gräsarter. I området finns även enstaka dungar av asp, sälg, glas- och vårtbjörk samt enstaka exemplar av jolster, korgvide, trubbhagtorn och rosor.
Området är rikt på insekter och snäckor och hyser gott om rastande fåglar på hösten, t ex ängspiplärka och buskvätta. I dungarna häckar bl a törnsångare, lövsångare och ärtsångare och sporadiskt även kärrsångare och rosenfink. Bland rastande arter kan nämnas busksvätta, steglits, och vinterhämpling.