I samarbete och på uppdrag av Miljöförvaltningen i Göteborg och Västra Frölundas naturvårdsförening har undertecknad under våren och försommaren 1999 inventerat delar av Välenområdet. Dessa delar beskrivs nedan. Inventeringen har utförts genom att området har genomkorsats ganska slumpartat under vår och försommar, varvid iakttagna arter antecknats. Av naturliga skäl kan denna inventering knappast anses komplett, men den ger en uppfattning om den vegetation området hyser. En floristisk artlista återfinns i Bilaga 2. I uppdraget ligger också att göra en kort beskrivning av floran i dessa delar av Välenområdet. Denna beskrivning redovisas nedan och är tänkt att kunna ligga till grund för skötselanvisningar och en besöksguide.

År 1997 genomförde Malin Tell en naturinventering, kallad "Välen". Under handledning av
B. Nordén och T. Appelqvist, Botaniska intitutionen, Göteborgs universitet. Det arbetet omfattar områdena öster om Marholmsvägen, varför dessa områden i föreliggande arbete har behandlats kortfattat eller inte alls. I stället hänvisas alltså till Malin Tells arbete för beskrivningen av Välenområdets östligaste delar.

Torstens ås utgör ett höjdparti i form av ett i landskapet dominerande berg. Där berget går i dagen hittar man gamla stenbrott, ibland vattenfyllda i sina lägsta partier. Bergets sluttningar är täckta med svallad morän och i lägre partier med finkorniga sediment såsom sandblandad lera. De högsta partierna utgörs av renspolade bergshällar med fornlämningar i form av rösen.

Vegetationen är starkt påverkad av områdets tidigare användning. Längst i väster ligger Torstens gård. Närmast denna finner man en del trädgårds- och ogräsbetonade växter som t ex rabarb, kirskål, nässlor, groblad, gråbo, hundkäx, hundäxing, kvickrot, krusskräppa, maskros, toppklocka, vitgröe, vitplister, våtarv, åkertistel och åkerfräken. Bland träd och buskar i denna del av åsen bör nämnas gullregn, oxel, finnoxel, surkörsbär, hästkastanj, humle, hallon, häckoxbär, spärrgrenigt oxbär, krusbär och vinbär.

Där övergången mot åsen är långsluttande finner man tydliga spår av odling och slåtter. Dessa marker är ofta avgränsade med stengärdsgårdar, avsedda att hålla betesdjuren ute från dem.

I dessa delar hittar man åtskilliga gräsarter och örter såsom blåsuga, brunört, daggkåpor, gråfibbla, grässtjärnblomma, gulsporre, gulvial, gökärt, renfana, revsmörblomma och vanlig smörblomma, rödklint, rödklöver, skogsklöver, smultron, stormåra, teveronika och andra veronikor, veketåg, vårbrodd, ängsviol, trådklöver, vägtistel och ängsvädd. Asp, björk, rönn,

ask, aplar, fågelbärsträd och andra arter, som hör brynvegetationen till, tenderar att invadera ängsmarkerna. Enstaka (planterade) bokplantor har noterats.

Dessa gamla kulturmarker övergår omärkligt i en vackert utvecklad brynvegetation med träd såsom apel, ask, ek, fågelbärsträd, hägg, rönn, sälg, björnbär, enstaka getaplar, hassel, rosor, vinbär, slån, trubbhagtorn m. fl arter. Bland gräs och örter kan nämnas backlök, backvial, bergslok, blåhallon, flenört, johannesörter, häckvicker, kråkvicker, snårvinda, stenbär. Särskilt skall framhållas rika bestånd av den relativt sällsynta vippärten.

Brynvegetationen övergår flerstädes i lundvegetation, betingad av näringsrika finsediment av sandblandad lera med inslag av kalk från musslor och snäckor. Bland träd i denna lundvegetation kan nämnas alm, ask, ek, fågelbärsträd, lönn och upp emot bergsluttningarna lind, asp, vårtbjörk. I fuktiga partier växer al och sälg, viden etc. En undervegetation av buskar kan hysa hassel och skogsolvon, röda vinbär och krusbär liksom brakved. I bergsluttningarna växer kaprifol och stensöta, majbräken, träjon och skogsbräken. Under våren dominerar vitsippor och svalört. I vissa gynnade partier påträffas desmeknopp och enstaka blåsippsbestånd. Tyvärr tenderar blåsipporna att försvinna, sannolikt på grund av att blommorna plockas. Harsyra hör också till vegetationen i de delar av lunden, som klär in bergsluttningarna liksom lundgröe, ärenpris, skogsviol, stinknäva etc.

Höjdpartierna av Torstens ås hyser en mer hedskogsartad vegetation. I trädskiktet dominerar här bergek. Här och var påträffas rester av de barrskogar, som planterades i denna typ av terräng under 1900-talets första decennier. Här finner man förutom vanlig fur enstaka granar och bergtall. Enbuskar och brakved dominerar buskskiktet och inslag av uppväxande asp, rönn och björk förekommer. Bland örter och ris finns rester av den tidigare sannolikt dominerande ljungen, blåbär, lingon, odon, kråkris, ängskovall, liljekonvalj, gullris och örnbräken. Bland gräs dominerar kruståtel. I fuktigare partier växer hirsstarr, blåtåtel, blekstarr och tuvsäv.

I berghällarnas spricksystem kan man finna bergglim, bergsyra, bergven, fårsvingel, gullris och ärenpris. I övrigt täcks berghällarna av lavar och vissa mossor, d.v.s. växtgrupper, som ej varit föremål för denna översiktliga florainventering.

Följande beskrivning avser de betade ängsmarkerna norr om Stora ån och väster om Marholmsbron i Välenområdet. Jordmånen är lerig åkerjord eller dy på styv lera. Några mindre partier är relativt torra medan merparten utgörs av friska till fuktiga partier. Närmast Stora ån kan marken karakteriseras som strandkärr, under vinterhalvåret periodvis påverkat av insvämmande havsvatten. Markerna har fram t.o.m. andra världskriget odlats och har sedan fått växa igen med sly. Detta röjdes så när som på enstaka träd och buskar, t ex aplar, fågelbärsträd, hägg och slån, i samband med att betet startade under 1980-talet. Boskapen utgörs av ett tjugotal Highland Cattles, som finns inom området under hela året.

Det är ett välkänt faktum att arterna i den örtartade vegetationen av gräs, halvgräs, tågarter och örter reagerar mycket olika på det betestryck de utsätts för. Bland de arter, som betas mycket hårt kan från området nämnas bladvass, rörflen, timotej, hundäxing, krypven, kärrgröe, sengröe, ängsgröe, ängskavle, kärrkavle och sannolikt flera andra gräsarter. Bland de örter som betas bör nämnas havssälting, maskros, rödklöver, vitklöver, kråkvicker, käringtand, spjutmålla. Sannolikt har ett antal arter i denna kategori missats vid den översiktliga inventeringen just på grund av att de betas hårt.

Åtskilliga arter betas mera sporadiskt och lätt. Djuren tycks på försök nafsa åt sig några blad och skott. Bland sådana arter i området kan nämnas en rad halvgräs såsom havssäv, agnsäv, blåsäv, grusstarr, harstarr, liksom några tågarter som veketåg, knapptåg, stubbtåg, och ryltåg. En hel del örter betas endast sporadiskt då de är illasmakande eller av annan orsak ej lockar djuren. Här kan nämnas gul svärdslilja, gökblomster, strandgyllen, sötväppling, kardborre, löktrav, nejlikrot, snärjmåra, strandklo, strätta, svalting, teveronika, vattenpilört, åkertistel, älgört och ängssyra.

Betesgynnade arter undviks så gott som fullständigt av betesdjuren. Här finns åtminstone ett gräs, tuvtåtel, som blir vanligare allteftersom betesmarken degenererar. Hit kan också räknas bitterpilört, brännässla, fackelblomster, gråbo, gåsört, hundkex, kabbleka, krusskräppa, prästkrage, vanlig smörblomma, stallört, trampört, vägtistel, och åkerfräken. Några förekommande bestånd av pingstlilja och påsklilja lämnas också av betesdjuren.

Under vintern starkt söndertrampade ängsytor får under sommaren en ogräsbetonad vegetation av baldersbrå, brunskära, groblad, hönsarv, jordreva, krypnarv, majveronika, pipdån, revsmörblomma, sumpfräne, sumpförgätmigej, tiggarranunkel, vitgröe, vitplister, våtarv, vägtåg,

åkerpilört, och ängsbräsma.

Fastmarksängar förekommer främst i anslutning till Torstens ås och har beskrivits under rubriken "Torstens ås". Denna beskrivning upprepas ej här. De utgör tidigare odlade eller på annat sätt brukade marker och övergår flerstädes i tidigare beskriven brynvegetation. Förbuskningen är påtaglig och riskerar att på sikt omvandla dessa ängar till lundartad skog.

Obetad våtmarksäng finns i ett litet parti mellan sydöstra branten av Torstens ås och Välenviken. Vegetationens sammansättning är mycket lik den inom det betade området. Dock tillkommer ett antal fuktighetskrävande örter såsom humleblomster, plattstarr, rosendunört och videört. Även här "saknas" en del arter, som rimligen bör påträffas vid en noggrannare inventering.

Detta område utgörs av en tidigare åker, som alltsedan byggandet av Nya Näsetvägen legat outnyttjad. Delvis har området fyllts upp med sprängsten och jordmassor i samband med IF Proletärens exploatering av den sydvästliga delen för idrottsändamål.

Mest anmärkningsvärt från florasynpunkt är det relativt stora inslaget av trädgårdsväxter samt att området under senare år slåttrats under eftersommaren. På sikt skulle detta med fortsatt slåtter kunna leda till en form av slåtteräng med inslag av kulturväxter, vilket kanske skulle kunna vara intressant ur pedagogisk synvinkel. I handledningen till Naturstigen noteras just denna faktor. I samma områdes östra del har även den planerade "tidsstigen" börjat ta form.

Iakttagna växter vid ett besök i juli återfinns i bilaga 2. Högvuxna gräs som bladvass, rörflen och bergrör dominerar vissa delar. Extremt högvuxen är också parkslidet, som lätt naturaliseras på lämplig mark. Konkurrensen är därför hård för de blommande örter, som noterats. Under högsommaren blommar här t. ex. videört och rosendunört liksom även älgört i de fuktiga stråken. I den brynmiljö, som buskarna skapar kan man finna hallon,

blåhallon, nejlikrot, jordreva och trädgårdsrymlingen fingerborgsblomma. De öppnare ängspartierna färgas i gult och blått av gulvial, gulsporre, flockfibbla och den blå kråkvickern. Ytterligare två, småblommande, arter av vicker är ymnigt förekommande: duvvicker och sparvvicker.

Bland buskar och unga träd noteras fyra olika arter av rosor. Mest anmärkningsvärd bland dessa är daggrosen. Intressant är också ett vackert exemplar av vitoxel i ängens östra del. I övrigt är äppelträd vanliga. Som trädgårdsrymlingar betraktas klasespirea och videkornell liksom häckoxbär. Ett bestånd av buskformade surkörsbär finns också.

Under denna rubrik sammanfattas floran längs gamla Näsetvägen från Marholmsbron till Torstens gård samt markvägarna som leder från Torstens gård ner mot och förbi idrottsanläggningarna vid Åkered. Vägkanterna är ej utsatta vare sig för betning, slåtter eller vägsalt i någon nämnvärd omfattning. En någorlunda fullständig växtföretckning finns i

Bilaga 2 "Välen, växtförteckning". Antalet iakttagna gräslika och örtartade växter inlusive ris är drygt 110. Därutöver tillkommer mer än 25 arter av buskar och träd, huvudsakligen i form av unga exemplar. Vägsträckan torde vara en dryg kilometer, vilket innebär att på ungefär var tionde meter påträffas en "ny" art. Då vägkanterna med sina diken kan betraktas som lättillgängliga utgör dessa en värdefull biotop vid studiet av floran. De bör alltså bli föremål för en varsam slåtter och röjning för att även på sikt kunna berika naturvärdena inom området.

Vägkanterna kan betraktas som miniatyrängar på oftast sandigt men samtidigt relativt näringsrikt underlag. I områdets i övrigt mer lerpåverkade ängsmarker är detta sandiga, väldränerade underlag, som vägkanterna utgör, knappast förekommande. Förutom ett stort antal gräsarter, varav vissa ej alls påträffats i de mer leriga partierna, är blomrikedomen påfallande från tidig vår, då hästhov, nagelört, vitsippor och vårfryle blommar till försommarens blomsterprakt, då hundkex, jordreva, käringtand, häckvicker, veronikor, sommargyllen, ängskovall och många andra arter står i sitt flor. Under högsommaren tillkommer arter som grässtjärnblomma, kråkvicker, prästkragar, penningblad, väldoftande gulmåra och de vitblommande stor- och vitmårorna. Nu blommar också snåren av blåhallon och de flesta gräsarterna. Under eftersommar till långt inpå hösten blommar ett antal fibblor tillsammans med ängsvädd, snårvinda, gullris, dunörter, varav rosendunört är den praktfullaste. Ytterligare många andra vackert blommande örter skulle förtjänas att nämnas, men läsaren hänvisas till växtförteckningen.

Buskar och uppväxande träd bidrar till omväxlingen i dikeskanten. De kan anses utgöra ett riskmoment vad gäller trafiksäkerheten, men då de aktuella vägarna knappast kan anses vara hårt trafikerade, bör man endast röja bort dessa med stort hänsynstagande till dessas estetiska och floristiska värden. Särskilt gäller detta t. ex. apel, fågelbärsträd, rönn, trubbhagtorn, rosor och trädgårdsrymlingen gullregn.

En någorlunda komplett växtförteckning redovisas i bilaga 2, "Välen, växtförteckning".

Större delen av dessa marker utgörs av muddermassor från Välenviken, vilka stabiliserats med kalk och övertäcks med matjord, sand och ställvis även grövre stenkross. Området är extremt näringsrikt vilket lett till dominans av mycket högvuxen bladvass, rörflen, manshöga brännässlor, kvickrot, hundkex, och snärjmåra. Vissa ytor har något överraskande en heltäckande vegetation av vitplister. På ett mindre område finns ett kärr med bl. a. flaskstarr och mannagräs.I anslutning till den nyanlagda boule-planen finns en röjd yta med en ogräsflora av t. ex. blåklint, duvvicker, lomme, penningört, revormstörel, rödplister, åkerkårel, åkersenap, åkerspergel samt mållor och pilörter. I spridda delar av området finner man en mosaik av slumpvis ihopkomna arter såsom blekstarr, blomsterlupin, brunört, gatkamomill, gulvial, hirsstarr, jordreva, löktrav, rosendunört, stallört med flera örter och en mängd gräsarter.

Enstaka dungar av asp, sälg samt glas- och vårtbjörk höjer sig över havet av högvuxen gräs- och örtvegetation. Enstaka exemplar av jolster, korgvide, slån, trubbhagtorn och rosor kan också iakttas.

Genom området löper ett glest nätverk av rådjursstigar, delvis utnyttjade även av människor, främst kanske fågelskådare, men även andra besökare, som fascineras av vegetationens luxuriösa karaktär. Det kan vara motiverat att anlägga en hårdgjord eller delvis spångad "besöksstig" genom området. Ytterligare en möjlighet att göra området besöksmässigt och pedagogiskt intressantare är att ta upp en cirka fyraårig succession av ruderatområden, anlagda så att fuktighetsgradienten ner mot Välenviken kan utnyttjas. Ett sådant område skulle återskapa något av den karaktär av relativt smala ägoskiften, som under jordbrukens tid karakteriserade området och sannolikt samtidigt tillföra floran ytterligare antal arter, som är beroende av undanröjning av den mera permanenta och dominerande vegetation, som nu täcker området. En antydan om arter som skulle kunna förväntas komma på sådan ruderatmark ger den lilla, ovan beskrivna röjda ytan omkring boule-planen samt liknande ytor beskrivna i nästa stycke.

Området finns även beskrivet i Tells naturinventering "Välen" (1997).

Området består av obetade ängar, delvis på gammal åkermark men också på utfyllnader bestående av rivningsmaterial, sprängsten samt schaktmassor. Området har legat helt utan hävd sedan 1950-talet och enstaka träd och träddungar är under uppväxt.

Spontant uppväxande träddungar består av asp med inslag av såväl sälg, glas- som vårtbjörk samt ädellövträd såsom alm, ek, ask, fågelbärsträd, och minst två arter av lönn. Inslaget av oxel, rönn, hagtornsarter, häggmispel och surkörsbär har sin grund i fågelspridda frön. Människospridda är sannolikt aplar, päron, hästkastanj och inte minst ekar. Närboende har under 1980-talet utfört sådd av bl. a. ek, för att försöka att på sikt skapa en parkliknande eller lövängsbetonad miljö. Viss plantering av unga parkträdsplantor har genom kommunens försorg därutöver förekommit mellan Näsetvägen och Välens idrottsområde. Längs Askims Sörgårdsväg finns vid Tallboängen en vacker rad av vitpil, som planterades omkring 1970. Från det närliggande koloniområdet kommer trädgårdsrymlingar som t. ex. amerikanskt hagtorn och höstaster.

Inslaget av buskar är i vissa delar ymnigt. Utfyllnadsmarkerna mellan Ängås och Stora ån domineras f.n. av vresrosor. Även andra rosenarter förekommer såsom glansros, stenros, nyponros samt enstaka pimpinell- och äppelrosor. Vid Kolonivägen öster om ån växer japansk klätterros. Såväl äkta fläder som druvfläder har noterats. I fuktigare partier växer videsnår och vildhallon blandade med högvuxna brännässlor. Sötbjörnbär liksom vinbärsarter och krusbär förekommer i spridda bestånd. Enstaka buskar av skogsolvon, ene och unga furor har noterats liksom kulturspridda buskar av videkornell, prakttry och liguster. Utefter ån växer spridda björkdungar samt buskar och stora träd av grönpil. Något överraskande är att klibbal är sällsynt och har endast påträffats i enstaka exemplar t. ex. vid Kolonivägens mynning i Näsetvägen. ("Kolonivägen" kallas här den cykel- och gångväg som går från Ängås ner mot Stora ån till Askims Sörgårdsväg väster om Tallboängen och förbinder det östligaste koloniområdet med Näsetvägen.)

Bland örtartade växter kan under våren noteras smärre besånd av gullviva på de tidigare nämnda utfyllnadsmarkerna. Enstaka bestånd av påskliljor och pingsliljor liksom blåstjärna kan iakttas här och var. I diken och fuktstråk blommar kabbleka och något senare även gul svärdslilja. Vitsippor är sällsynta liksom andra vårblommor i dessa delar av Välenområdet. Under försommaren är stora partier av dessa gräsmarker vita av hundkex. Vallört och blåklockor påträffas här och var.

Under högsommaren blir örtvegetationen mycket högvuxen som en konsekvens av god vatten- och näringstillgång. Bland gräsen dominerar i de fuktiga partierna bladvass och rörflen. Något torrare växer ängskavle, ängssvingel, gröearter, hundäxing, timotej, kvickrot m. fl. Bland blommande örter ger åkertistel, klöverarter, gulvial, måror och något senare på sommaren knölsyska, videört, kirskål m. fl färg åt stora områden, då dessa arter lätt bildar stora bestånd. Som enstaka exemplar eller i begränsat antal förekommer dessutom att stort antal andra arter för vilka hänvisas till artförteckningen i bilaga 2.

Då man av någon anledning undanröjer vegetationstäcket, t. ex. i samband med markarbeten, aktiveras delar av den fröreserv, som alltid finns i marken. Eftersom stora delar av jorden tidigare varit åker, kommer i sådana ytor inledningsvis en mängd ettåriga ogräs att gro. Bland dessa kan nämnas penningört, åkerkål, vägsenap, åkersenap, baldersbrå, åkerviol, åkerspergel, svinmålla m. fl. Först efter något eller några år återkommer gräsmarksfloran och ettårsväxterna återförpassas till markens fröreserv, där deras frön kan ligga väntande under många år till dess nästa tillfälle för groning infinner sig.

I ån växer efter rensningen i mitten av 1990-talet knappast någon vegetation. Enstaka, sterila bestånd av igelknopp och nate har dock iakttagits. Men i kanterna står bladvassen tät och hög, här och var med inblandning av blåsäv.

Längst i söder består detta område av en hävdad gräsmatta, som begränsas av en gång- och cykelväg samt av havsstranden, som här är förstärkt med en strandskoning av stenblock. Stranden är relativt exponerad och tenderar att erodera. Mellan stenblocken finns lerblandad sand. I denna strandskoning växer bestånd av saltarv. Ett litet bestånd av strandkrypa noterades liksom blåsäv, strandmålla och spjutmålla. Strandråg förekommer och enstaka strandastrar, gulkämpar liksom krypven och salttåg. Något högre och torrare noterades sandlök och gul fetknopp liksom rödsvingel och rödven.

I kanten av gräsmattan mot vägen noterades finsk fingerört, liten blåklocka, grusstarr och vildformen av timotej. Ner mot strandskoningen växer i gräsmattan saltarv, rödklint, skogsklöver, klibbkorsört och ängssvingel. En fullständigare artförteckning finns i bil 2.

Norr om gräsmattan kommer ett parti, som utnyttjas som avfallsplats i ett vildvuxet bestånd av sälg, asp, och andra träd och buskar. Snårvinda, äkta johannesört, strätta, videört, blekbalsamin, flädervänderot etc förekommer blandade med trädgårdsrymlingar såsom strandveronika och praktlysing. Under våren blommar här svalört i buskagen. Buskaget avbryts mot nordost av en parkeringsplats mot vattnet omgiven av högvuxen gräsmarksvegetation med enstaka buskar av grönpil, äkta fläder, druvfläder och viden. Mellan Välenviken och Hagkroksvägen ligger ett endast delvis utnyttjat område med kolonilotter. Kvardröjande bärbuskar såsom röda, vita och svarta vinbär, krusbär, odlade hallon, liksom kungsmynta, sparris, pepparrot och jordärtskockor noterades. I odlingslotterna finns ogräs, bland vilka bör nämnas åkerkulla, opievallmo, prästkrage, knölklocka, åkervädd och rosablommande snårvinda.

Nere i Välenstrandens vassbälte växte år 1999 cirka 30 välutvecklade och blommande exemplar av strandmolke, som i Sverige är begränsad till ett antal lokaler längs Västkusten.

Mot koloniområdenas stora kompostområde växer högvuxna popplar, som tolkats som svartpoppel. Bland buskagen noteras vide, som av Erik Ljungstrand bestämts till en avvikande form av rödvide. Någon enstaka hästkastanj, aplar, björkar, fläderarterna liksom även sötbjörnbär, måbär, syrén, viden etc, som alltmer invaderar de övergivna odlingslotterna.

Närmast Stora ån är dessa områden kärrartade ängsmarker med dominerande högvuxen bladvass med inslag av havssäv och mot vattnet även blåsäv. Mot land kan man finna bestånd av högvuxna brännässlor och hallon, landformen av vattenpilört och enstaka exemplar av vattenskräppa. Dessa ängsmarker har tidigare varit brukade och dräneringsdiken leder ner mot ån. I dessa kan man finna kabbleka, sumpförgätmigej och andra kärrväxter såsom rosendunört, videört och älgört.

Vissa delar av ängarna är inhägnade och betas i perioder av Naturvårdsföreningens Highland Cattles. Effekterna av betning har beskrivits i tidigare avsnitt, varför här endast skall kommenteras några speciella arter. I vattensjuka och av kreaturen gödda och trampade partier kan man finna tiggarranunkel och svalting. Om redan nämnda arter bör noteras, att vattenskräppan endast iakttagits på denna äng inom hela Välenområdet. Förutom de vackert blommande arterna rosendunört och mjölke, även kallad rallarros, har några betydligt mindre iögonenfallande dunörter noterats: bergdunört på relativt torrt underlag och något fuktigare även kantdunört, mörk dunört samt amerikansk dunört.

I en betydligt torrare del av området växer enstaka exemplar av kungsljus. Ett gräs, som också fördrar torka, är luddlosta, som inom Välenområdet kan betraktas som sällsynt. Detta gäller också smultron, penningblad och harklöver.

Bland träd och buskar finns inom den betade arealen bl. a. en typ av hartsros, som vållat även rosenexperter bekymmer vid bestämningen. Äppelrosen, som fått sitt namn av bladverkets tydliga äppeldoft har påträffats i ett exemplar. Värd att notera är förekomsten av havtorn i anslutning till bilparkeringen vid kolonin. Med säkerhet kan den anses vara en trädgårdsrymling. Detta gäller även päronträd, rosentry, spärroxbär liksom snöbär, vinbär och krusbär.

Dessa områden har inte inventerats av undertecknad och beskrivs därför ej närmare i föreliggande arbete. I stället hänvisas till Malin Tells naturinventering "Välen" från år 1997. Emellertid bör noteras, att våraspekten av brynvegetationen flerstädes är av floristiskt intresse med det påfallande inslaget av vårblommor såsom vitsippor, vårlök, svalört, desmeknopp och liten nunneört. De två sistnämnda är relativt sällsynta i Göteborgsområdet.

Askim den 13 september 1999,

Sven-Olov Strandhede